Som liten knodd tog jag varje chans till att få ligga på golvet och gona med de jyckar vi hade då. Där var varmt och mjukt att ha barnahövvet mot deras pälsar. Särskilt en av hundarna vaktade på mig som liten var också. Min favvojycke. Öppna dörrar kunde hon också. Något som säkert retade mor, då jag kom tjutande i strumplästen genom rummen och smällde igen varje dörr bakom mig. Och efter kom Tarra och öppnade dem igen när hon skulle ha fatt i mig.
Dagens hundar är emellertid annorlunda. De är primadonnor.
I föräldrahemmet finns en hörnsoffa i tv-rummet. Gott och väl sju platser. Typisk hemmakväll för dem ser ut så här. Far sitter i fåtöljen, mor i kröken på soffan.
Hon flankeras av två filtar och kuddar på varsin sida. Det är hundarnas platser. När de väl lagt sig där flyttar de sig ogärna. Och de lyckas ta upp de sex återstående platserna!
Slutsats: människans bästa vän har en närmare relation till föräldrarnas soffa än till mig. De bekväma små rackorna. Vore de inte så söta och snälla annars, så...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar