I dag retades jag lite med en fascistoid köförespråkares ordningssinne. Gick in genom mittendörrarna på bussen, för att sedan gå fram och läsa av biljetten.
Busschaufförens världsbild rämnade.
"Hallå? Varför kan du inte gå in som alla andra", undrade han.
Jag gav ingen förklaring. Gick lugnt tillbaka, satte mig på en tom plats. Log för mig själv. I bland får jag slängar av agorafobi, torgskräck. När sådant händer inuti en pytteliten lokal full med människor är det inte kul. Vanligtvis går det bra, dock. I sådana stunder är de breda dubbeldörrarna i mitten av bussen mycket mer uppskattade än den smala dörren där fram.
I dag gjorde jag det dock enbart för att jäklas, och för att vara säker på att få en sittplats.
SL - @MisterPlan: 5-1.
tisdag 23 februari 2010
fredag 19 februari 2010
Vill ut och åka
I sommar, vill säga. En road trip. Sist åkte vi till Norge. Längs vägen passerade vi flera ställen som verkade intressanta och roliga.
Så, Christian och Raimo: vi börjar planera. Ok?
Så, Christian och Raimo: vi börjar planera. Ok?
lördag 13 februari 2010
Gårdagen bjöd på cirkus
Inte riktig cirkus, dock. Kollektivtrafiksfail, snarare.
BUSS
Först kommer naturligtvis inte bussen i den tid den ska. När jag kommer till hållplatsen fem minuter innan bussen ska vara där enligt tidtabellen, ser jag den passera krönet in mot centrum. Jag väntade då in nästa linje som passerar här, hoppade av där den viker av åt ett annat håll än jag ska till, och promenerade sista biten.
TUNNELBANA
När jag går ner i underjorden, hade den digitala remsan ovanför dörren lika gärna kunnat säga: "Ni som inträden här, överge allt hopp". Istället står där att det år signalfel i båda riktningarna, så det är omöjligt att ta sig direkt till Kungsträdgården (där jag byter till buss sista vägen). Någon pendel går inte än på ett tag, så jag tar tuben. Kommer så långt som till Västra Skogen. Därifrån gäller ersättningsbuss.
BUSS
Ersättningsbussen har ringts in, men ingen av personalen på plats vet när den ska komma. Medan jag står där, hinner säkert två, tre, fyra tunnelbanelaster med morgonpendlare extra dyka upp. Folkmassan växer.
Till slut kommer: EN buss! Fler är inringda, men de dyker tydligen upp som de behagar. Och nu ser jag det sorgligaste jag sett på länge. Folk lösgör sig ur massan, och springer mot bussen. När de inser att bussen inte stannar, utan kommer åka runt en vändplan för att komma tillbaka till platsen de sprungit ifrån vänder de inte. Nej, de springer EFTER bussen, hela vägen. När bussen sedan stannar, står där redan en klunga och bromsar upp löparidioterna. Bussen fylls på rekordtid. Ett problem, bara. Den kan inte åka någonstans, eftersom folk står packade ända fram till dörren, och PÅ tröskeln. Dörren går alltså inte ens att stänga. Lik förbaskat vägrar folk gå av bussen, ens när chauffören stängt av motorn och sagt att de inte kan åka med. Idioterna låtsas inte höra, tittar bort och väntar på att chauffören ska ge upp.
Lynchstämningen som varit mot SL ändrar nu inriktning. Nu är det de i bussen det sägs elaka saker om istället. "Kasta av de där jävla snorungarna", skriker någon. Jag kollar, och ser inte en enda tonåring i dörren. Istället ser jag vuxna, till och med medelålders människor stå där. Inte för att bussen skulle kunna åka någonstans. Framför den står fullt med folk ivägen, som också vill på.
Det var i det ögonblicket jag beslöt mig för en annan lösning.
TUNNELBANA
Jag åker tillbaka till Sundbybergs centrum, och tar pendeltåget, som det nu blivit fart på igen. Åker till T-Centralen.
PENDELTÅG
Inga konstigheter här. Från centralen blir det tunnelbana mot Östermalm, där jag studerar.
TUNNELBANA
Inget utöver det vanliga händer. Från Karlaplan promenerar jag sista vägen, för att få lite frisk luft.
FRAMME
Men är det inte slut. Vid skolan ser det ut så här!
Brandlarmet har utlösts, och jag står i nästa folksamling i tio minuter eller så, tills vi släpps in. Ingen har sagt att vi får gå in, men flocken rör sig ändå ditåt. Ingen hindrar oss. Lektionen fortsätter. Jag kom kanske 1t 20m försent.
CIRKUS
BUSS
Först kommer naturligtvis inte bussen i den tid den ska. När jag kommer till hållplatsen fem minuter innan bussen ska vara där enligt tidtabellen, ser jag den passera krönet in mot centrum. Jag väntade då in nästa linje som passerar här, hoppade av där den viker av åt ett annat håll än jag ska till, och promenerade sista biten.
TUNNELBANA
När jag går ner i underjorden, hade den digitala remsan ovanför dörren lika gärna kunnat säga: "Ni som inträden här, överge allt hopp". Istället står där att det år signalfel i båda riktningarna, så det är omöjligt att ta sig direkt till Kungsträdgården (där jag byter till buss sista vägen). Någon pendel går inte än på ett tag, så jag tar tuben. Kommer så långt som till Västra Skogen. Därifrån gäller ersättningsbuss.
BUSS
Ersättningsbussen har ringts in, men ingen av personalen på plats vet när den ska komma. Medan jag står där, hinner säkert två, tre, fyra tunnelbanelaster med morgonpendlare extra dyka upp. Folkmassan växer.
Till slut kommer: EN buss! Fler är inringda, men de dyker tydligen upp som de behagar. Och nu ser jag det sorgligaste jag sett på länge. Folk lösgör sig ur massan, och springer mot bussen. När de inser att bussen inte stannar, utan kommer åka runt en vändplan för att komma tillbaka till platsen de sprungit ifrån vänder de inte. Nej, de springer EFTER bussen, hela vägen. När bussen sedan stannar, står där redan en klunga och bromsar upp löparidioterna. Bussen fylls på rekordtid. Ett problem, bara. Den kan inte åka någonstans, eftersom folk står packade ända fram till dörren, och PÅ tröskeln. Dörren går alltså inte ens att stänga. Lik förbaskat vägrar folk gå av bussen, ens när chauffören stängt av motorn och sagt att de inte kan åka med. Idioterna låtsas inte höra, tittar bort och väntar på att chauffören ska ge upp.
Lynchstämningen som varit mot SL ändrar nu inriktning. Nu är det de i bussen det sägs elaka saker om istället. "Kasta av de där jävla snorungarna", skriker någon. Jag kollar, och ser inte en enda tonåring i dörren. Istället ser jag vuxna, till och med medelålders människor stå där. Inte för att bussen skulle kunna åka någonstans. Framför den står fullt med folk ivägen, som också vill på.
Det var i det ögonblicket jag beslöt mig för en annan lösning.
TUNNELBANA
Jag åker tillbaka till Sundbybergs centrum, och tar pendeltåget, som det nu blivit fart på igen. Åker till T-Centralen.
PENDELTÅG
Inga konstigheter här. Från centralen blir det tunnelbana mot Östermalm, där jag studerar.
TUNNELBANA
Inget utöver det vanliga händer. Från Karlaplan promenerar jag sista vägen, för att få lite frisk luft.
FRAMME
Men är det inte slut. Vid skolan ser det ut så här!
Brandlarmet har utlösts, och jag står i nästa folksamling i tio minuter eller så, tills vi släpps in. Ingen har sagt att vi får gå in, men flocken rör sig ändå ditåt. Ingen hindrar oss. Lektionen fortsätter. Jag kom kanske 1t 20m försent.
CIRKUS
tisdag 2 februari 2010
En liten nattrecension
Mumford and sons är en grupp jag börjat lyssna på, efter Twittertips. Har inte lyssnat så mycket, men vill ändå göra ett försök på en låt jag verkligen gillar av dem.
"The Cave" heter den. Har hört den förut, men upplever den till och med bättre än hur jag mindes den. Som om Devendra Banhart (inledningen), Kimya Dawson (fraseringen därefter) och Sufjan Stevens (väggen av instrumentljud som byggs upp) haft ett litet gangbang och fått fyra musikaliska blandbarn. Och så trumpeten i bakgrunden mot slutet, som påminner om en Beatleslåt jag inte minns namnet på. Fint!
Lyssna på deras debutalbum "Sigh no more" från 2009. Jag ska lyssna in mig mycket på det nu i veckan, har jag bestämt.
För övrigt rekommenderas också The Antlers skiva "Hospice", också från förra året. Sjukt sorgsen, sjukt vackert, även om den klarat sig minst lika bra utan de distade ljuden. Får bara jobbiga nu-metalrysningar av sådant numer. Låtarna "Kettering", "Sylvia", "Bear" och "Wake" är rysningsframkallande på ett bra sätt, däremot.
"The Cave" heter den. Har hört den förut, men upplever den till och med bättre än hur jag mindes den. Som om Devendra Banhart (inledningen), Kimya Dawson (fraseringen därefter) och Sufjan Stevens (väggen av instrumentljud som byggs upp) haft ett litet gangbang och fått fyra musikaliska blandbarn. Och så trumpeten i bakgrunden mot slutet, som påminner om en Beatleslåt jag inte minns namnet på. Fint!
Lyssna på deras debutalbum "Sigh no more" från 2009. Jag ska lyssna in mig mycket på det nu i veckan, har jag bestämt.
För övrigt rekommenderas också The Antlers skiva "Hospice", också från förra året. Sjukt sorgsen, sjukt vackert, även om den klarat sig minst lika bra utan de distade ljuden. Får bara jobbiga nu-metalrysningar av sådant numer. Låtarna "Kettering", "Sylvia", "Bear" och "Wake" är rysningsframkallande på ett bra sätt, däremot.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)