Onanerade utanför kvinnokliniken

UR SUNDSVALLS TIDNING (ST) 2007-02-26 13:25

"I lördags onanerade en man i korridoren utanför kvinnokliniken vid Sundsvalls sjukhus. En kvinna som arbetar på sjukhuset kallade polisen till platsen. Enligt kvinnan var mannen i 35-års åldern och hade glasögon. Han lämnade gott om DNA-spår efter sig eftersom han ejakulerade på golvet."

För höge farao, vad hände med den gamla goda tiden när sådant där sköttes på kammaren med nerdragna persienner framför en film med tveksamt moraliskt innehåll? Härlig stad det här, verkligen...not.

Inget för den samvetsömme.

Oh...my...fucking...god.

http://www.youtube.com/watch?v=BcK_meFtnbA&mode=related&search=

Det där var inget man ville se när man var bakis. Fast faktum är att när jag efter tredje klicket på "Watch again" drog upp volymen insåg jag att det ju faktiskt fanns en rätt skön låt där också. Double whammy!

För att jämna ut det en aning slänger jag upp en länk åt de kvinnliga läsarna av denna blogg också (med undantag för Johanna som nog gillar länk 1 betydligt bättre)

http://www.youtube.com/watch?v=NaRrgytJwmk&mode=related&search=

Länk 2 ses bäst med monitorn avslagen eller med en stor skopa humor. Notera vägskylten som skymtar förbi en minut och tre sekunder in i videon i vänstra hörnet :)

OBS! För att till fullo uppskatta humorn i länk 2 bör ni kanske kolla videon den ironiserar först:

http://www.youtube.com/watch?v=1DKUBnIRhQQ&NR

Schemaläggning klar. Lördagens inaktiviteter spikade.

På schemat idag:

...till 11. Sömn, ljuva sömn. Tydligen ringde en av granntjejerna på min dörr vid tiotiden, men jag sov för ovanlighetens skull rätt igenom fascistklockans skrammel.

11-13. Sippa Indian Chai-té (ny favorit, dyr dock). Äta frulle till tonerna av lite soft musik.

13-14. Pröjsa överpris för en klippning. Börjar bli dags när det enda man kan göra med håret är att låta det stå på högkant och spreta som ett konstant knullrufs.

14-17. Tvättid, matlagning. Med möjlighet till tvättstugemord, så många som det verkar ha varit på sistone i vårt avlånga land.

17-Nacksta. Ingen aning. Softa lite mera, antar jag. Och kamma mig om det hinns klämmas in i allt navelskådande som nog kommer inträffa på den här punkten av schemat.

Nacksta-Söndag morgon. Festligt samkväm med sjuksköterskeklass i Nacksta. "He shoots..." Kanske borde ramla lite i trappan innan dess, för att väcka lite omvårdnadskänslor hos dem. Rasmus och Rickard ligger redan före vad gäller den saken - båda har lyckats klämma fötterna i varsin dörröppning för ändamålet.

Nu har någon fan skitit i det blå skåpet!

Jag mår fysiskt och psykiskt illa. Jag känner mig kränkt, nedspottad, våldtagen, utnyttjad, söndersliten. Mina öron blöder och mina ögon tåras. Orden stockar sig i munnen och jag kan inte känna annat än äckel och vemod.

Jag kom som femte person till pizzerian i hörnet där det bara finns bord för fyra. Hamnade alltså vid mongobordet, som ensam sittandes bredvid de andra. Åt min mat i lugn och ro, medan de började prata. Vad jag tvingades höra är orsaken till mitt illamående nu.

I FANIMIG EN HALVTIMME satt mupparna och diskuterade inget annat än världens sämsta jävla musik!!! Backstreet Boys, East 17, Bryan Adams och allt fan vad de heter namedroppades - och varenda jävla låt i diskografin skulle plöjas igenom i falsksång värre än vad en drös Idol-wannabes från mörkaste Skåne skulle kunna prestera.

Jag måste byta umgänge, byta stad och byta liv. Jag vill tillbaka till Dalarna, där tystnaden är king för att allt tomt prat är bortsållat ur våra medvetanden. Det händer för mycket här i Sundsvall - jag vill tillbaka till de få valmöjligheternas förlovade land där man endera badar eller solar på somrarna och bara har två ställen att välja på till helgen där alla är trevliga. Jag vill bara gråta...

Begåvningsreserven sammanträder. Närvarande: en.

Skånsk granntjej satt intill mig. Såg en bok som hon tog upp. Hon höll i boken. Vände på boken. Öppnade boken. Tittade på sidorna i boken. Och utbrast sedan med en heureka-blick "Jaaauuu, ärrrr det härrr en sådan därrr bok?"

Härliga människa. Be cool, stay in school :)

En blygsam hyllning till kvinnan. Ni leve...

Jag har ramlat över ett av de tyngsta inläggen jag någonsin läst. Om hur hårt det är att vara tjej ibland. Så med tanke på vad de får stå ut med i sina liv har jag bestämt mig för att försöka skriva en liten hyllning till dessa tuffa vardagskrigare.

Ni får ta mycket skit. I synnerhet äldre män och killar kan betrakta er som mindre vetande. Ni får sämre löner fastän ni får jobba minst lika hårt och ofta till och med tvingas slita ännu hårdare för att nå dit ni vill. Ni får stå ut med dessa månatligt återkommande besvär, som i värsta fall gör en del av er sängliggandes i smärtor.

Ni förväntas ställa upp mycket på oss män - i hemmet, i sängen, med att ta hand om våra gemensamma barn. Det hör inte heller till ovanligheterna att ni får lov att arbeta vid sidan av allt det här också, hur fasen ni nu får allt det att gå ihop. Själv är jag nöjd om jag kommer i tid till skolan på morgnarna.

I er ungdom råkar också många av er ut för att bli gravida långt innan ni - och definitivt långt innan vi killar - är mogna att ta ett sådant ansvar som ett extra litet liv medför. Att ta ett sådant beslut som att göra abort...jag vet inte hur fan de av er som råkat ut för det klarar av det, alltså. Det gör mig tårögd av att tänka på vilket jävla slit det måste vara att hitta den styrkan som krävs av er alla gånger.

Det värsta är om ni då också inte möter all den förståelse och det stöd ni behöver och har rätt till. Och då inte bara från killen, den andra parten ifråga. Eller från familjen. Utan från vårdpersonalen, i vars arbetsuppgifter det fanimig inte ingår att vara fördömande någonstans längs vägen. Vare sig när det gäller att få korrekt och utförlig information om preventivmedel eller under en sådan sak som en eventuell abort. Oftast är det också kvinnor som får jobba med de sakerna i vården. De borde fan veta bättre, alltså.

Med tanke på vad ni får stå ut med från oss killar när vi nyss trätt in i puberteten är det då för övrigt ett jävla under att ni inte avsvär er all kontakt med det manliga könet och blir lesbiska eller asexuella, heller. Det nyps och retas och glos och pekas och skriks idiotiska ord och fan vet allt annat vi kan hitta på när vi inte fattar bättre. Och vissa av oss lär oss aldrig heller, det är det jävliga.

Jag kan inte säga att jag avundas er något av det ovanstående. Ni har en jävla motvind att gå i. Fast jo, en sak avundas jag er. Att så många av er som jag känner ändå går i den motvinden med raka ryggar och inte låter er knäckas eller böjer er ner. Ert mod är enormt. Ni är bäst.

"Where everybody knows your name."

Rubriken är tagen från ledmotivet till den gamla klassiska serien "Skål" (Cheers) som sändes när jag var liten och oförstörd. Jag ska banne mig börja smyga på den i inledningen av alla förfester hädanefter som tar plats hos mig, tror jag. Och det av följande anledning...

Tänk er följande situation - du har varit duktig och gjort varma mackor till dina kära grannar, och nu sitter ni och tuggar på dem till Melodifestivalens deltävling nummer...nånting.
PLING! PLING! Det ringer på dörren, och utanför står två klasskamrater med systemkassar i nävarna, tittar över axeln på dig, blinkar förvånat och frågar "visst var det väl här det var fest?"

Svar nej, jag skulle tippa på att det är på fjärde våningen ikväll. Med klirrande kassar lommar de funderandes iväg mot trapphuset. En smula fundersam var även jag - inte fasen hade väl jag utlyst något förfestande ikväll? Jag skulle ju inte ens gå ut på krogen, utan bara stanna hemma och ta det väldigt, väldigt lugnt. Var det inte så? En snabb tanke mot hur det såg ut i plånboken (ekande tom) bekräftade snabbt innesittarteorin.

Sätter mig ner några minuter igen - ännu en aning förbryllad. Nu surrar tankarna kring vem som kan ha fått för sig att det skulle förfestas hos mig och sedan spridit det vidare. "Men varför skulle de inte går hit - det är ju alltid förfest på plan två", säger en av granntjejerna från sin plats i sängen/tv-soffan. Jo, kanske det. I och för sig.

PLING! PLING! Med onda föraningar i bakhvudet lunkar jag mot dörren, vars fascistoida ringklocka fortfarande ekar. Två nya klasskamrater står nu där utanför, den ena med sin karakteristiska Minttuu-pava, redo för fest. Jag släpper in dem, de tar plats i sängen och jag undrar nu allvarligt för mig själv vad fan det är som pågår. Ett så kallat hum börjar slå rot i mina tankar om vem som kan ha hävdat att det var fest på plan två.

Sitter still i kanske fem minuter och käkar macka och kollar på Melodifestivalen, och sedan händer det igen. PLING! PLING!...min lugna fasad börjar krackelera. Jag som inte ens ska gå ut ikväll vill väl inte behöva se på när mina klasskamrater festar och har kul med mig i kulisserna, och sedan får jag dessutom städa upp efter allihop ännu en gång efter ännu en förfest!? Utanför väntar, just det, två andra klasskamrater. They travel in pairs. Jag är nog mindre trevlig än vad jag bör vara, pekar bara upp dem mot fjärde våningen dit jag är säker på att festen egentligen ska vara ikväll. Jag följer med dem upp, och mycket riktigt...där sitter han - stockholmaren - och ser nervös ut för att alla människor inte ska få plats i hans lägenhet (som är exakt lika stor som min). Fuck it, tänker jag. Jag går ner och kollar klart på Melodifestivalen, som mer eller mindre pratas sönder ändå när jag för en gångs skull ville se skiten.

Tar sedan fram den öl jag har kvar sedan sist i kylskåpet och trampar upp till plan fyra. Är det fest i horhuset, så är det. Lite smått smickrad blir jag väl kanske ändå, om alla likt blodhundar eller brevduvir söker sig till samma vattenhål som vanligt på helgen. Plan två. Horhuset. Platsen. Myten. Festerna.