Den dagen jag förstår hur hela Sport-Sverige kan bli så till sig över att Zlatan slumpar bollen i magen så den studsar i mål, då är jag endera en vis man eller en dåre.
Att kvällstidningarna sensationaliserar något man kan förvänta sig se i en juniormatch kan jag förstå. De lever på att tillspetsa allt som händer.
Kanske en ytterligare förklaring också ligger i att så gott som alla vars kommentarer jag sett på Facebook är journaliststudenter som gått kvällstidningsskolan i Sundsvall.
Det kanske leder till att jag lever i den här påhittade och överdrivna verkligheten, där allt måste mätas efter skalans extremer och målas i grälla färger.
Dramat ligger i att målet kom i sista sekunden av matchen. Därmed är det hela egentligen dubbelt förvrängt, då tid är en globalt överenskommen illusion. Vi är överens om att ett påhitt är verkligt. Men för en journalist är tiden härutöver blodigt allvar. Vi lever efter en (i bland mer än en) deadline. När tiden är ute är allt för sent. Inte undra på då, att matchen kommer att handla om det där målet som snubblades in i sista sekunden, snarare än alla de målchanser som brändes av dessa högavlönade bolltrillare i de +90 minuter som föregick det.
Men, men. Som vi brukade säga i laget: även fula mål räknas. Grattis, landslaget!
