"Where everybody knows your name."

Rubriken är tagen från ledmotivet till den gamla klassiska serien "Skål" (Cheers) som sändes när jag var liten och oförstörd. Jag ska banne mig börja smyga på den i inledningen av alla förfester hädanefter som tar plats hos mig, tror jag. Och det av följande anledning...

Tänk er följande situation - du har varit duktig och gjort varma mackor till dina kära grannar, och nu sitter ni och tuggar på dem till Melodifestivalens deltävling nummer...nånting.
PLING! PLING! Det ringer på dörren, och utanför står två klasskamrater med systemkassar i nävarna, tittar över axeln på dig, blinkar förvånat och frågar "visst var det väl här det var fest?"

Svar nej, jag skulle tippa på att det är på fjärde våningen ikväll. Med klirrande kassar lommar de funderandes iväg mot trapphuset. En smula fundersam var även jag - inte fasen hade väl jag utlyst något förfestande ikväll? Jag skulle ju inte ens gå ut på krogen, utan bara stanna hemma och ta det väldigt, väldigt lugnt. Var det inte så? En snabb tanke mot hur det såg ut i plånboken (ekande tom) bekräftade snabbt innesittarteorin.

Sätter mig ner några minuter igen - ännu en aning förbryllad. Nu surrar tankarna kring vem som kan ha fått för sig att det skulle förfestas hos mig och sedan spridit det vidare. "Men varför skulle de inte går hit - det är ju alltid förfest på plan två", säger en av granntjejerna från sin plats i sängen/tv-soffan. Jo, kanske det. I och för sig.

PLING! PLING! Med onda föraningar i bakhvudet lunkar jag mot dörren, vars fascistoida ringklocka fortfarande ekar. Två nya klasskamrater står nu där utanför, den ena med sin karakteristiska Minttuu-pava, redo för fest. Jag släpper in dem, de tar plats i sängen och jag undrar nu allvarligt för mig själv vad fan det är som pågår. Ett så kallat hum börjar slå rot i mina tankar om vem som kan ha hävdat att det var fest på plan två.

Sitter still i kanske fem minuter och käkar macka och kollar på Melodifestivalen, och sedan händer det igen. PLING! PLING!...min lugna fasad börjar krackelera. Jag som inte ens ska gå ut ikväll vill väl inte behöva se på när mina klasskamrater festar och har kul med mig i kulisserna, och sedan får jag dessutom städa upp efter allihop ännu en gång efter ännu en förfest!? Utanför väntar, just det, två andra klasskamrater. They travel in pairs. Jag är nog mindre trevlig än vad jag bör vara, pekar bara upp dem mot fjärde våningen dit jag är säker på att festen egentligen ska vara ikväll. Jag följer med dem upp, och mycket riktigt...där sitter han - stockholmaren - och ser nervös ut för att alla människor inte ska få plats i hans lägenhet (som är exakt lika stor som min). Fuck it, tänker jag. Jag går ner och kollar klart på Melodifestivalen, som mer eller mindre pratas sönder ändå när jag för en gångs skull ville se skiten.

Tar sedan fram den öl jag har kvar sedan sist i kylskåpet och trampar upp till plan fyra. Är det fest i horhuset, så är det. Lite smått smickrad blir jag väl kanske ändå, om alla likt blodhundar eller brevduvir söker sig till samma vattenhål som vanligt på helgen. Plan två. Horhuset. Platsen. Myten. Festerna.