Ok, jag väcktes vid fyra av att granntjejen ville ha sällskap hem från arbetsplats benämnd Statoil. Hon är från Stockholm, där den pådyvlade sedvänjan (fikonspråk, javisst) uppenbarligen är att ALDRIG gå någonstans själv efter mörkrets inbrott - tecken #52 på att världen gått åt helvete f.ö. Att sträckan hon har att gå tydligen kallas för våldtäktsparken av infödingarna bidrog till att jag skakade liv i skallen och mer yrt än ystert snurrade iväg för att möta henne vid arbetsplatsen och eskortera damen ifråga.
Den friska luft som slog emot mina kinder gjorde inget annat för mitt allmäntillstånd än att retsamt förklara för mig att jag "kunde legat hemma och sovit nu". Men vad gör man inte för de granna små liven på plan två i Horhuset. Hade någon våldsman försökt något, skulle min enda insats i det rådande läget förmodligen varit att låta den galanta damen springa upp ett redigt försprång hem och därefter resignerat uppbringat ett darrigt "be gentle" för egen räkning. Som sagt - vad gör man inte.
The botched-up bitch of the millenium has spoken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar