fredag 16 februari 2007

OBS!!! EJ HELT RUMSRENT!!!


Alla vi killar vet ju hur monotont det är att sitta där bakom nerdragna persienner med Lena Handén och föra ett tvåpartssamtal fastän det bara är en person i rummet. Ni fattar vad jag menar.

För att spexa till det lite har jag kläckt en idé, som bäst genomförs lagom till ett lurigt datum i april. Var gång de små simmarna möts av ett obevekligt dagsljus och en trasa eller ett par pappersrutor istället för en mörk tunnel och ett ägg i slutet drar de en kollektiv suck av besvikelse. Samtidigt är de också lite irriterade - de hade ju packat för en resa till ett varmt ställe liksom, och så hamnade de i en stinkande papperskorg istället.

Vi killar måste vara särskilt kallhjärtade också, för att låta de små simmarna genomlida något sådant, och dessutom i så stort antal åt gången. Jag vet inte hur många miljoner av de små liven vi med berått mod tar död på med jämna mellanrum. Men till och med massmord blir ju tråkigt om man måste göra det om och om igen.

Knepet är som följer, det är mycket enkelt:

Allt som behövs är en mörk handduk, lite tejp och ett ägg (från valfri fågel men struts är lite over the top). Dämpa belysningen i rummet först och främst. Fäst sedan handduken mot en vägg och ställ dig framför den på behörigt avstånd men ändå i närheten. Dra sedan igång ett raskt samtal med Lena H., och när simmarna glada i hågen och med ett hopp om något bättre kommer för att sätta skottet i råttan håller ni fram ägget mellan er och väggen med handduken.

Det som följer bör vara ytterst förvirrande för era simmare, men sjukt underhållade för er. En euforisk glädje sprider sig i deras kollektiva medvetande när de ser ett ägg att sikta på. Likt Gråben i serien märker de inte att de simmar i tomma luften, utan tjuter bara glatt för allt de är värda och simmar utav bara satan mot sitt (korta) livs mål. Därpå blir det ett SPLATT mot väggen och miljoner små simmare vars nackar knäcks mot betongen med endast några millimeter frotté emellan skriker sorgset "But whyyy". Och där står ni själva och garvar läppen av er medan ni frustar "April, april"!

Med så enkla medel kan alltså ett uttjatat nöje vändas till något nytt och fräscht. Bjud sedan er värsta fiende på ägget, så är dagen perfekt.

Useless feckers...

Jämrans fecking Stubo med sitt Sourcecom som internetleverantör. Varför kopplar det ner hela tiden för? Och alltid mitt i en konversation med någon på msn, eller när man laddar ner en uppdatering til ett program på 100-tals Mb också. Lägg en tejpbit över den där sladden, Sourcecom, så ni slipper snubbla över den var och varannan dag! Det är bloody annoying!

Mitt nya jag...


...får fan i mig med en ask cyanid-penslad choklad bli Grumpy-Wan Kenobi tills något bättre dyker upp. Det känns som hand i handske just nu.
Ps. Jag har inte sagt det till er alla, mina kära vänner. Men även när jag är elak och bitter så tycker jag fortfarande om er, glöm inte bort det bland alla svordomar. De är inte riktade åt ert håll.

PS! Min morsa bor inte här...

...men tack ändå för att jag blev dumpad med en jävla monsterdisk som hämtad ur en knarkarkvart. Att få ren skiten är ett fortgående projekt, bör tilläggas.

PANG! PANG! PANG!

Min målsättning för veckan var att vänta med att skriva nya inlägg tills det hände något positivt. Med det ville jag bryta den trend mot bitterhetens mörka kärna som bloggen på sistone färdats mot. Men nu är det slut med experimenterandet på okänd mark här. Back to basics ska det vara. Håll i er.

Det händer ju för fan inget positivt! Det hände fan mer på en minut längs västfronten 1916 än vad det gör här och nu. Vari ligger problemet? Jag är grinigare än på länge, ta mej tusan hundar i en säck med huggormar som slängs in i ett dagis. Anfäkta och anamma, skråpukar och kretiner, blixt och dunder!!! Vad i hela..!

Till exempel förstår jag inte varför ingen utrustning på skolan kan fungera smärtfritt så fort vår grupp närmar sig den. Och varför i Nifelhems kallaste avkrok på en frostjättes balle ska det fan i mig inte gå att trycka "Ångra" mer än en gång i det jävla förbannade radioredigeringsprogrammet Deck!? Det måste fan ha skrivits ihop av en gammal tysk programmerare med mindervärdeskomplex av att ha förlorat två världskrig - som nu ser sin chans att jämna ut ställningen med ett nazi-program.

Varför kan vi inte bara få små behändiga kompendier eller kanske ännu bättre (och tack säger väl träden) några små hjälp-, tips- och genomgångsfiler på en publik server som vi kan hämta om hur alla program vi ska använda dagligen funkar i grunden? Istället för att man som i morse ska masa sig högst upp i J-huset för att halvt om halvt lyssna till en crash-course i grunderna till ett gratis redigeringsprogram vi inte kommer använda utanför skolan!?!? Samtidigt som det i samma sal pågår en separat genomgång av något annat för den andra gruppen!?

Och hur jävla kul i Stalins alla Gulag är det att vara så jävla trött när man går till skolan för att man kom hem så sent från skolan dagen innan att man bara vill förstöra något vackert i ren och skär förstörelselusta för att tillfredsställa utageringsbehovet?

Samt - hur underhållande med ett par mormorsglasögon i Pol Pots gamla Kambodja kan man egentligen ha när alla man umgås med också får lov att tävla i trötthet och stingslighet i omgångar för att de ju går på samma kurs de med? Som att bli utjagad ur en lägenhet för att ha försökt rätta någon som nyss rättat mig...

Lite kul är det förstås att leva och ha hälsan (nåja, snörvel) i behåll, men just nu får allt sådant stå tillbaka för lusten att sticka något vasst i något mjukt.

"Stå still, jak ska para skära lite-kranna."

måndag 12 februari 2007

Till slaktbänken med humöret.

Ok, jag ska försöka att inte vara en sådan grumpy old codger i veckan som kommer, efter klagomål från vänner som tydligen inte känner igen eller gillar mitt nuvarande tillstånd. Ska även försöka vända den trend som varit här på bloggen att bara skriva om bittra saker och dysterhet. Planer har satts i verket, och fan om de går om intet på grund av någon petitess.

söndag 11 februari 2007

Återigen...

...varför gick Victoria runt och frågade mig, gång på gång ikväll, om jag mådde bra? Som jag tidigare har skrivit ser jag ut och låter så här som jag gör. Inget ont menat med det - jag är bara född så. Tack för omtanken, dock.