Juligen...D-dagen närmar sig

Har fått klagomål på att jag inte varit så produktiv på ett tag. Det är ju för fan den slöaste perioden på året nu ju, då dessutom inget händer, så vad förväntar ni er!? Så, för att ligga i fas med säsongens låga knopvarv, och samtidigt gå min ärade publicum till mötes gör jag en kompromiss, och skriver in en gammal text från förra julen istället. Håll till godo:

Jaha. Så var det dagen före dagen före dagen före dagen före dagen före dagen före dagen med D. Duppäräda´n. En viss förväntan infinner sig i kroppen, och fingrarna famlar redan reflexmässigt i luften efter paket.
Den 24:e ska Kalle Anka plikttroget genomlidas vare sig man vill eller inte - även om herr JulFarbror själv, Arne Weise lagt luvan på hyllan.
Är man riktigt i stämning citerar soffpotäterna en gammal replik från Svensson, Svensson: "Vad är det här för stolpskott, vart f-n är Arne Weise?"
Köksbordet doftar av allehanda godsaker - såväl nyttiga som direkt hälsofarliga sådana samsas sida vid sida i bästa julefrid. Otaliga är de mödrar, som med rykande fotsulor hastar fram och tillbaka för soffregementets välmåga innan även dessa julens mest saktmodiga krigare kan svepa en glögg framför tv:n, vår tids primära samlingspunkt.
Men sådan är julen idag, och även den mest inbitne cyniker (jag erkänner mig därtill skyldig) finner sig troligen trängandes i en soffa med ett dumt flin i nyllet. Undertecknad tillhör inte undantaget. Detta medan det i magen utkämpas ett bittert krig mellan dussinet olika maträtter, från vilket ljudet dränks av Aria-pa-pa-fågelns sång på tv.
Vilket som vilket, som chefen sade. På julafton är det fullt tillåtet att bara sitta där och flina, och lyssna till gammaldags jullåtar på stereon.
Om man vill busa till det lite, kan man alltid smyga in lite Weird Al Yankovic/"The Night Santa Went Crazy", eller den härlige klassikern "Mele Kalikimaka" i Jimmy Buffetts version av denna hawaiianska jullåt från tiden då allt var svartvitt (och lite bättre). "Fairytales of New York", framförd av Kirsty MacColl och the Pogues är också en given favorit.

Undertecknad önskar avslutningsvis, trots allt, en God Jul! A-håöuj!

Skatteplanering.

Fick man inte göra avdrag för hushållsnära tjänster, eller? I så fall ska jag ha det för den gången jag lånade ut en toarulle till en panikslagen granntjej här i huset! Visserligen fick jag tillbaka rullen idag (se bild) men det förtar ju inte tjänstens värde, som är konstant.

Hyllningsdikt till vakt (njiäääej, egentligen inte)...

En person ur begåvningsreservens yrkeskår - ni vet, de som ser ut som om de bär på ett kylskåp även när de inte gör det och som bara kan klappa händerna ovanför huvudet för att de inte kan få ihop händera vid midjan - har bestämt sig för att jag är samhällets fiende numero uno. Han hatar mig, kort och gott. Det hela började för ett antal veckor sedan när vi kom ihop oss utanför "krogen". Han gillade inte min attityd då, så han har bestämt sig för att jag aldrig mer ska sätta min fot innanför dörrarna. Igår vägrade han släppa in mig med orden "du är inte välkommen här, gå hem". Killen har ett stort problem. Mig!
Men för att möta honom halvvägs och bättra på vår ansträngda relation har jag förberett denna hyllningstext till honom och hans yrkeskår. Jag är inte långsint, jag inte. Jag menar, det måste ju vara hårt för en bunt pillerknaprare, som inte ens kan komma in på Komvux eller klarar av sådana där svåra jobb (som att stå i kassan vid McDonald´s till exempel), att råka ut för någon som verkligen inte ens skulle urinera på deras oftast rakade trumskinn till skallar om de spontanantände ens.

Personligen tycker jag förresten att Stiff Little Fingers sa det bäst i låten "I Don´t Like You" när de sa:

"If I thought you could find a way
I'd tell you "go get lost"
But why ask you to pay attention
When your brain can't stand the cost
Look at you, And the state you're in
Next to you, Even a brick is thin

[Chorus:]You oughta scratch from the human race
You are a waste of a name
A waste of time and a waste of space
You've only one claim to fame
I don't like you

If a thought came into your head
It would die of loneliness
You rate absolute zero
No more and not even less
Look at you
Oh what a state
Next to you
Short planks are underweight

[Chorus]

Annoyed, annoyed, No I'm not paranoid
Cos that would mean I have to care
And I couldn't be annoyed
You don't entertain ideas
You simply bore them
You couldn't find your feet
If you were looking for them
Looking at you
It's hard for me
Next to me
Is nowhere to be

[Chorus]"

Dörrvakt, det enda jag ångrar är det fula ord jag kallade dig för när jag gick därifrån. Annars skriver jag glatt under på allt ovanstående i det här inlägget. Puss och kram, så ses vi i helvetet, där du om det finns någon ironi i horn-Per också kommer vara dörrvakt! Få se om du släpper in mig där åtminstone...

Tillägg modell längre till bröllopsinlägget, minnessortering.

Ett par saker som missades i det förra inlägget ska in här som en kort komplettering. Det sorteras in på hyllan märkt "saker som bara händer på fyllan".

Jag lärde mig en ny fras på finska, som jag använde mig av flitigt under fredagen. Jag lärde mig nämligen att "mitää maksaa hevonen" - stavningen kan vara lite sådär, eftersom jag inte vet hur det stavas egentligen - betyder "vad kostar hästen?". Det var en fråga jag gick runt och frågade främlingar om, plus att jag skickade det som sms till en finsk kompis därhemma. Han svarade "ei paljot" vilket lär betyda "inte mycket." Udda men kul fyllegrej som säkert kommer repriseras.

Jag lärde mig återigen att inte blandsupa olika alkoholsorter, för då blir det hyfsad yrsel och tungan ligger som en rasp i käften på en dagen efter.

Jag ringde Victoria och bad henne hälsa till grannen, som är stockholmare: "Tamefaan om jag inte står i en by som består av fem hus, en kyrka och en ladugård i den norrländska ödemarken och tror du inte på fan att det springer stockholmare lösa på gatorna här med!?" Lite rassehumor sådär grannar emellan. Hon hämnades idag genom att försöka sig på att misshandla dalmål när hon pratade om hur inavlade vi är, så vi är kvitt.

Jag dansade med min ingifta morfars äldsta dotter, vilket tekniskt sett således inte styrker grannens tes om hur vi gifter oss i Dalarna.

Jag ringde även grannen medan jag stod vid pissrännan för att göra mig av med den sprit jag tidigare betalat så dyrt för (slöseri) och KRÄVDE frukosttoast när jag kom ner till Sundsvall igen. Typ: "när jag kommer tillbaka till Sundsvall ska jag fan ha toast till frukost, kvinna! Vänta, jag måste spola här >flush<...är Victoria där, hon ska också laga toast åt mig! Höööj!" Det fick jag förstås inte, eftersom hon hellre rymde till Leksand och gömde sig än att bjucka igen frukost till en bakfull dalmas. Så hon fick en lapp på sin dörr där jag hade skrivit "Var är min toast?"

Gjorde mig populär hos bartendrarna tillsammans med äldsta brodern, när vi parkerade oss på ena hörnet och beställde drink efter drink av olika sorters sprit under ett par timmars tid. Det var oss de tjänade mest på under den kvällen. Ändå lyckades vi inte tömma deras hylla totalt, vilket får ses som ett mindre misslyckande.

Hä ha varä bröll-upp!

Höjjj!!!Undertecknad nedtecknare lämnade det nya hemmet i Sundsvall i torsdags för tre dagars festligheter i Långsele/Sollefteå. 74 släktingar i alla åldrar hade sökt sig till evenemanget från hela landet. Och vi är verkligen utspridda över hela landet också, från Kiruna till Skåne. Bröllop stod på schemat, men eftersom det var först på lördagen (adventshelgen) blev det två dagars föris först. Det är vår släkt, det. Så fort jag klivit innanför dörren, hängt av mig jackan och kramat och skakat hand med värdparet tillika bröllopsparet satt jag plötsligt där med en hela lidl-vodka och en massa öl som skulle tömmas. Hua!

Dagen efter var inte bättre, även om själva bröllopsdagen var etter värre, vad gäller nivån på de onyttiga intagen.
Men eftersom onyttiga intag är de göttaste intagen var det knappt några i släkten som bangade. Vi till och med dansade. Tamefan om inte gammgubben Erik (snart 80!) också tog chansen att stuffa loss till disco-studset. Åsynen av ett dansgolv fullt med fulla släktingar som snurrar runt i otakt till musiken är nog nog för att göra pysslingarna till godtemplare när de når tonåren!

Bartendrarna lärde mig ett nytt talesätt också - när en kvinnlig släkting bad om en margarita med saltad kant, förklarade de att sånt pjuffs sysslar de inte gärna med genom att säga: "nej, nej, vi saltar notan och sockrar glasen här!" Och var det inte det de gjorde med mig också, som dum och glad i hågen alldeles innan stängning fick pröjsa 75 spänn för en alkoholfri sidecar! Fuuula ord kom över min mun när jag kom på det under minnessorteringen i sängen imorse.


Gött var det helt klart att träffa de delar av schläkten igen, som jag inte träffar så ofta. Faktum är att jag knappt kunde några namn, men ansiktena kände jag igen från när jag träffat dem som liten senast. Och sedan det att försöka klura ut vilka som var barn och föräldrar och kusiner till vilka och till mig och så, också. Puh! De var bättre på att veta vem jag är, är jag rädd. Men efter en sådär fem-tio glas starkt (jag drack champagne, rött och vitt vin, konjak, öl, vodka, gin, galliano och ett otal andra sorters alkohol igår - någon som är förvånad över att jag mådde fan imorse) spelade det inte längre så stor roll vem som var vart på släktträdet. Allt var bara skitkul, helt enkelt. Från början till slut.
Jag lämnar er läsare med ett tips - när hela rummet snurrar, sov med ena foten på golvet. Det hjälper alltid!

Allt gott önskar jag er, Jessica och Patrik!

Adjöss!